Flugan
som envetet klamrat sig fast på kökslampan
tappade plötsligt fotfästet och föll. Den
trötte poeten ryckte till när den landade med
ett knäpp på den uppslagna tidningen. Efter
några lama försök att återta sin position
slutade de små flugbenen att sprattla. Det lilla
livet la sig tillrätta för att invänta
evigheten. Poeten återtog sin halvsovande pose
och konstaterade förnöjt att det är höst
igen.
Hösttid
Ett blad
ett enda blad
fanns kvar på grenen utanför mitt fönster
när jag tittade ut den här speciella morgonen
Natten hade varit
orolig
vinden hade slitit i varje rörligt föremål
filten hade ramlat på golvet gång på gång
och kudden hade känts hård och kantig
Vän efter vän
hade tvingats att släppa taget
och låta sig föras bort av vinden
Långt, långt bort där ingen kan återfinna
någon
fick de frid och lade sig till ro
Ett blad finns
fortfarande kvar på grenen
ett enda blad
Skall det hålla ut till slutet
kämpa, strida, plågas
för att kunna trösta och hjälpa
till det blir vår på nytt
|